klagostunden

Missförstå mig inte nu, jag älskar väldigt mycket med Sverige, och speciellt det faktum att saker som "hen" faktiskt försöks tas in i vårat samhälle.

MEN jag tycker att det känns lite halvlustigt att för två år sen kanske det var en av mina vänner på facebook som skrev "Grattis på nationaldagen" och jag kan garantera att max 2 av alla som läser det här minnas vad de gjorde den dagen (6 juni 2010) utan att behöva kolla i eventuella dagböcker eller kalendrar, men iår är det väldigt viktigt att poängtera att det är Sveriges dag.

Men jag slås allt oftare av smygrasistiska kommentarer från folk jag känner. När Sverigedemokraterna först kom in i riksdagen var folk chockade och alla vägrade erkänna att de röstat på dem, men nu verkar det vara något man är stolt över, lite "jag tar bara mitt ansvar, annars vågar ingen prata om invandringsproblemet" som om de som säger det någonsin har kollat på en politiskt debatt och har en aning om invandring någonsin diskuterats tidigare.

"Jag fick inte sjunga nationalsången när jag slutade nian" har på fullaste allvar blivit ett argument till att rösta på SD, som om de tror att det är en invandrare som gått till lärarna och sagt "nae, det är jobbigt att Sveriges nationalsång sjungs på skolavslutningen, det vill jag inte veta av".

Det känns som om att något som tidigare inte har varit ett problem (Att sverige inte har speciellt många traditioner och att vi är ett religionsfritt land som inte har något att göra i en kyrka under skoltid t.ex) har helt plötsligt blivit jävligt viktigt eftersom det kommer någon och pekar ut en speciell folkgrupp som syndabock, och då är det lätt att kasta bort allt eget ansvar och bara gå med på det.

Jag skulle kunna skriva om det här i evigheter, men nu ska jag gå och lägga mig.

Så ; sjung nationalsången, vifta den blågula flaggan, men gör det för att skapa gemenskap och inte utanförskap.

Puss/Bea