Alltså någonting som stör mig så otroligt mycket är dessa "bad hairday" mössorna som massa white trash folk går runt med. De är så fruktansvärt fula och fyller ingen funktion (förutom att dom kanske värmer huvudet lite.)
Vanligtvis är det ingen som märker att man har en så kallad "bad hairday", det är bara du själv som tänker på det. Men går du runt med en mössa där det står "bad hairday", som dessutom är extremt ful, så är det klart att folk börjar tänka på hur du ser ut. Jag har ett genuint HAT mot dessa mössor. Det ryser i hela mig när någon har en sånn på sig, jag får panik av dom. Jag ser hellre en ovårdad och dålig frisyr än en ful mössa!!!
Varnar känsliga läsare för bilden jag nu kommer lägga upp. Googlade på "bad hairday mössa" och fick panikkänslor när den kom fram på bild. Men här är den....
så ful att den fick mig att börja blogga igen!
// Anna
Är det inte konstigt hur alla letar efter kärleken men ändå inte kan acceptera när någon annan än en själv hittar den? Jag kommer låta som en hippie, men kärlek finns inte i begränsat antal utan till alla som vågar öppna upp sig och satsa.
Min moster fann sin nuvarande man och förlovade sig med honom när hon var 15 år, min farmor när hon var 17, och det ansågs inte vara onormalt på något sätt.
Jag själv är 19, har gått igenom diverse oväsentliga förhållanden, fått mitt hjärta krossat, krossat andras, flugit på rosa moln, legat på brunnens botten och nu har jag träffat personen jag vill leva resten av mitt liv med.
Kanske gick det fort fram om man jämför med standard, han flyttade in efter 3 dagar, vi pratade om framtiden efter en vecka och nu bor vi i en gemensam lägenhet och kan knappt vänta tills det blir officiellt att det är vi två från och med nu. 14 veckor och 1 dag ganska exakt i skrivande stund.
De som känner mig vet att jag har en sorts fascination för min 35:te födelsedag och att jag inte ofta kastar runt med ord som lycka, men nu är jag lycklig. Jag säger inte att jag inte var hel förut, eller att jag funnit min andra hälft,själsfrände eller något av de stora orden, jag är helt enkelt bara lycklig.
Men det är inte riktigt ok, eller hur? Det är inte ok i dagens samhälle att vara lycklig, att vara kär, för det kan ju aldrig vara något bestående? Om man inte är 30 när man träffar någon kan det inte vara den stora kärleken, för då är det bara en fling, en period, en förälskelse eller en sommarromans, och om man är 30 måste det vara den stora kärleken, vare sig man står ut med personen eller inte, för man vill ju inte vara ensam för resten av sitt liv.
Folk fnyser när vi håller hand, drar släpiga kommentarer när ord som "vi" används, vi får inte prata om varandra för då är vi jobbiga, om man inte vill hitta på något är man helt plötsligt en toffel och inte längre bara trött, sur eller har mens och av någon jävla anledning är ingen av oss tydligen värd att prata med, titta på eller ens låtsas om.
Ja, jag är bitter.Och sur. Och irriterad. För jag vill fortfarande festa, ha tjejsnack, dricka bärs, träna, och plugga tills ögonen ramlar ur skallen på mig, och inte bli särbehandlad.
Och det sorgliga är att det är vi som blir behandlade såhär, för att de är avundsjuka, eftersom att de har ett problem med oss ska vi bli "straffade".
But the joke's on you. För visst, det är irriterande för oss. Men varje natt får vi ligga bredvid någon vi älskar, jag får (nästan alltid) hur mycket sex jag vill ha, och någon som tar hand om mig när jag är sjuk och klappar mig på magen. Touché.
Puss och kram //Beaaaaa
