klagostunden

Imorse när jag gick till skolan tänkte jag att jag skulle skriva ett inlägg om lågstadiemobbning, att det som barn gör mot varandra kommer sitta i minnet resten av livet och plåga dem som vuxna.

Sen kom jag till skolan och insåg: det har inte förändrats ett skit. Nu är vi bara mindre ärliga med mobbningen, för när vi var små visste man exakt vem det var som var elak mot en, nu i äldre ålder kan ens bästa vän hugga en i ryggen.
Alla gör det, jag med, sparkar på någon som redan ligger. Vi snackar om de som är annorlunda och ensamma. Visst är de lustiga, beter sig inte "normalt" och gör stundtals rent idiotiska saker som man kan bli förbannad på. Men förtjänar man att folk ska driva med en för det? Att folk ska gadda ihop sig om hur lustig man är?
Jag kanske var lustig, inte betedde mig normalt och gjorde idiotiska saker som barn, men det är ju ingen i vår ålder som skulle säga "hon förtjänade det" om mig?
Nej jag blir faktiskt lite äcklad av det här. Varför säger vi saken bakom ryggen på folk när man lika gärna kan säga det i deras ansikte? Hårdare kanske, men mycket ärligare.
Fy skam på mig, hädanefter ska jag säga precis vad jag tycker om er till er. Be prepared!
Puss/Bea