klagostunden

tänkte skriva om våldtäkterna i bjästad.
jag kan inte få fram ord för att besrkiva min ilska mot de människorna som har förstört dessa stackars tjejers liv.
vuxna som inte tar sitt ansvar, rekotorer, lärare och präster som inte gör sitt jobb.
att dessa människor är emot mobbning tvivlar jag på, de har ju inte alls gripit in i en av de största mobbningsfallen jag någonsin har sett och hört talas om.
vad är det för människor som låtsas vara "opartiska" trots att det bara skriker om dom att dom står på killens sida.
prästen verkade inte ha något vett i skallen överhuvudtaget "jag visste inte att dommen var fälld, men hade jag vetat det hade han ändå fått komma" "jag visste inte att han hade besöksförbud, men hade jag vetat det hade han ändå fått komma" "det var en fin tyst demonstration" HELA kyrkan klappar händerna när våldtäcksmannen kommer in och ger alla blommor. jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eller säga för jag har inga ord FY FAN alltså! det skrämmer mig så sjukt mycket att "vuxna människor" som de kallas tror på rykten som de hört från en bekants bekant, att de kommer med information de anser sig vara säkra på stämmer för att "någon sa det".
är så fruktansvärt rädd för vart världen är påväg. likgiltiga människor som inte kan stå för vad som är rätt.
all heder till den tjej som var den enda som stod upp för offret, hon borde vinna nobelpriset. vilken tjej!
vill bara krama om henne alltså, så fint och starkt gjort av henne att stå på offrets sida samtidigt som ett helt samhälle stod på andra sidan. tänkte avsluta med några sanningens ord:

ja herrarna blir hjältar, men folket det blir dömt.
och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt.